Viktigt! Utan stamtavla eller detta intyg nekas du tillträde till utställningen. Har du skickat in ansökan om överföring från annat förbund och de handlingar som krävs – men inte fått SVERAK-stamtavlan en vecka före utställningen? K...
Jätteslut. I början av "Kejsaren" var stämningen lite mer som i början av serien, men efter 2 tredjedelar kändes allt väldigt trött och uttjatat och det märktes så tydligt att författarna hade tröttnat på sin psykopat. De gjorde ett halvtaskigt försök till en lika genomarbetad berättelse som i fornstora dagar, men kom inte ens i närheten. "Äh, vad fan, nu orkar jag inte längre! Låt honom trilla ned från taket, så vi blir klara nån gång! " Den här serien har sina trogna läsare som i i inläggen på FB citerar CS och alltid längtar till nästa del ska komma. När författarduon lämnar oss med den här antiklimaxen signalerar de en brist på respekt på sina läsare. Jag är besviken på boken som sådan, men jag är även arg på Buthler & Öhrlund. När man tar på sig att skriva en serie så ska man naturligtvis skriva färdigt den, men man ska oxå se till att kvaliteten håller hela vägen. Den här serien började dyka vid femte boken och i och med den nionde kraschade de. De flesta böckerna har känts genomarbetade och genomtänkta, till och med bitvis långrandiga, men "Kejsaren" är ett hafsverk.
Nu kommer jag att avslöja handlingen i sista boken! Cliffhangern i åttonde boken pekade på att Silfverbielke nått nya sjuka höjder i och med sin idé om att anordna människojakt på en liten ö i Stilla havet för att på så sätt återfå det sanslösa lyxliv som han tyckte att han förtjänade. Jag blev lite förvånad över att inte hela boken handlade om det. Jacob Colt tog sig till ön med hjälp av sin FBI-vän Vanderaz och när de lyckades smyga sig på Silfverbielkes side-kick, tyske Max, så började jag hoppas att kanske, kanske skulle de lyckas. Men inte då. Både Vanderaz och Colt dödas, men inte nog med det: när människojaktsverksamheten avslutats och packats ihop och alla ska lämna ön, så avrättas naturligtvis personalen – inga vittnen – och så skjuter han Max! Nu var ju Max inte någon mysig typ, men han hade ställt upp på precis alla galna idéer och fixat vapen och droger och så – pang! Svin! Silfverbielke tar sig till Kalifornien där han börjar spendera pengar som bara han kan göra innan han drar vidare till New York och Wall Street.
Publicerad 29 okt 2008 kl 10. 57, uppdaterad kl 11. 14 Foto: Nordström Cornelia Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk. FAKTA BODIL MALMSTEN | Sista boken om Finistère | Albert Bonniers förlag Mitt i bolånekrisen utkommer Bodil Malmsten med en rörande bok om att tvingas lämna sitt hem. Det gäller hennes ombesjungna trådgård i franska Finistère. Nu såld och snart övergiven för en fuskrenoverad lägenhet 20 mil därifrån. Hon skriver en ballad i gränslandet mellan Heimat och Hemnet. Så svärmisk är bilden av det bondska Finistère att man river efter näsduken när hennes Rover smiter genom byn för sista gången. Lika klinisk är inventeringen av den plastiga bostad hon är förvisad till. Hon skriver effektivt som en homestagare: tuktat, med en färgstark detalj som lyser upp väggarna. Mot slutet av boken accepterar hon sitt öde: "Vilken slav jag har varit under mitt ägande och nu är jag fri". Ett trösterikt credo i dessa dar.
Noomi Rapace som Lisbeth Salander. Foto: Mary Evans Picture/TT Den bästsäljande deckarserien är som vanligt samhällstillvänd. Den här gången är huvudämnet hat på nätet. Men det är för Lisbeth Salanders skull vi läser Millennium-böckerna, skriver Josefin Holmström. Sista boken om Lisbeth Salander är klar. Både hon och David Lagercrantz har förtjänat lite lugn och ro. Foto: Henrik Montgomery/TT D avid Lagercrantz har berättat att det här blir den sista Millenniumboken. Det bär jag med mig när jag sätter mig ner för att läsa den tredje installationen i Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons vid det här laget världsberömda deckartrilogi (det är omöjligt att passera en flygplats utan att hitta en översättning till det lokala språket, prova! ). För det är svårt, åtminstone för den här kritikern, att uppamma någon större entusiasm för Millennium vid det här laget. Mest undrar jag hur det känns för David Lagercrantz att alltid stå i någon annans tjänst – som spökskrivare år Zlatan, som Larssons efterföljare.